Twice ToldHvad nytt från Stockholm?, 17 July 1889: "Draken eller Lindormen", a writer's note after Hyltén-Cavallius's death
- Language
- Swedish
- Reading
- transcribed from the page image
- Translation
- ours
- Retrieved
- 10 October 2026
A signed item on the front page of a Stockholm paper, published days after Hyltén-Cavallius’s death in July 1889. It says the obituaries had not mentioned his lindworm booklet, quotes one of the booklet’s witness statements, repeats the reward offer from the first edition, and ends by saying nobody took the offer up. We transcribed the opening, the parts of the witness statement that we read in full, and the ending. The two places marked […] are text we did not transcribe. The beginning of the statement and the column edge where the second paragraph of the statement breaks off were not read.
Draken eller Lindormen.
I de utförliga nekrologerna öfver framlidne Hyltén-Cavallius har jag icke funnit något nämdt om ett af hans utan tvifvel märkligaste litterära arbeten, det »Om draken eller lindormen». I en till Vetenskapsakademien ingifven »mémoire» framlade han för några år sedan en mängd berättelser afgifvna af lefvande, trovärdiga personer i hans hembygd, Värend, rörande en drake som under olika tider skulle uppenbarat sig i Värendsbygden. Dessa berättelser voro ursprungligen endast 20, men sedan första upplagan af boken utkommit, inflöto ytterligare vitnesbörd om denna drake, hvadan en följande edition upptog närmare ett halft hundrade »vitnesmål».
Jag tager ur hög en af dessa berättelser, afgifven 1884 med handen å pennan, af Petter Johansson i Sunnanvik:
[…]
Ormen hade följande utseende: kroppen var svart, med tjocklek som nedre delen af ett manslår ofvan knäet. Kroppens längd uppskattade jag till omkring 7 svenska alnar. Hufvudet var gråaktigt till färgen, vid pass åtta eller nio tum långt, vid pass 5 eller 6 tum bredt, och hade sin största bredd öfver ögonen, som voro mycket utstående och stora som på en ko. Hufvudet var framtill afrundadt, såsom på en gädda, och hade vid mungiporna skinnet likasom fallande i veck. Gadden var röd, klufven, och tjock som ett litet finger. Tänder hade han två på hvar sida, hvita som elfenben, något krökta och mycket stora. Men det märkligaste var, att han bakom hufvudet på nära en fots längd hade svarta borst, vid pass 1½ tum långa, hvilka skildes åt begge sidor, likasom manen på en häst. Ormen hade ett mycket vildt och grymt utseende, i synnerhet när han gapade, då han öppnade käftarne minst 5 tum och lyste alldeles röd ned i svalget.
Som jag nu blef ormen varse, talade jag honom inte till, utan stannade och betraktade honom kanske i fem minuter, och ormen å sin sida låg och tittade på mig utan att röra sig. Jag vände derefter om och gick upp i en skogsbacke, der jag nyss sett en staka hög liggandes; der tog jag mig en stake och vände om, för att angripa ormen. Men som jag kom ned för att slå honom, gapade han plötsligt till och reste sig ur sin liggande ställning till en höjd af vid pass en fot. Då blef jag häpen och tordes icke slå, utan vände tillbaka till backen, der jag lagt mitt matknyte. Der tog jag mig en bra sup och tänkte, att det vore väl fan om jag skulle bli skrämd af en orm. Jag gick så bort till stakahögen och valde mig en ännu starkare stake, och gick så andra gången modigt emot ormen. Som han nu fick se mig med mitt höjda hufvud, gapade
[…]
Jag omtalade detta mitt äfventyr för mina vänner och bland andra för en korpral, vid namn Dacke, ifrån Bergunda socken. Då omtalade Dacke, att han sett förmodligen samma orm och att han då gått hem efter sitt gevär, för att skjuta honom. Men när Dacke återkom dit, der han sett ormen, så var denne försvunnen.
Jag är nu en gammal man och har icke någon tanke att vilja dö med en lögn på mitt samvete. Hvad jag här berättat är ord för ord sanning, så sant som mig Gud hjelpe till lif och själ!»
I första upplagan af boken hade förf. följande tillkännagifvande: »Den som på Sunnanviks gård aflemnar ett dödadt exemplar af nämda orm undfår en belöning af 100—1,000 kr., i mon af exemplarets storlek och öfriga beskaffenhet, så snart detta i tätt laggkärl med påhäld sprit eller bränvin eller ock nyss dödadt, aflemnas».
Det spordes icke att denna avis ledde till någon efterföljd.
—h—
Translation
The Dragon or Lindworm.
In the detailed obituaries of the late Hyltén-Cavallius I have found no mention of one of his most remarkable literary works, beyond doubt: “On the Dragon or Lindworm”. In a memoir submitted to the Academy of Sciences he set out some years ago a great many accounts given by living, trustworthy people in his home district of Värend, about a dragon that was said to have shown itself in the Värend country at various times. These accounts were originally only 20, but after the first edition of the book came out, further testimony about this dragon came in, so that a later edition contained nearly half a hundred “witness statements”.
I pick one of these accounts at random, given in 1884 by Petter Johansson of Sunnanvik, [“med handen å pennan”: a formula of attestation, exact sense uncertain]:
[…]
The snake looked like this: the body was black, as thick as the lower part of a man’s thigh above the knee. I estimated the length of the body at about 7 Swedish alnar. The head was greyish, about eight or nine inches long and about 5 or 6 inches wide, and widest across the eyes, which stuck out a great deal and were as big as a cow’s. The head was rounded at the front, like a pike’s, and the skin at the corners of the mouth seemed to hang in folds. The tongue was red, forked, and as thick as a little finger. He had two teeth on each side, white as ivory, somewhat curved and very big. But the most remarkable thing was that behind the head, for nearly a foot’s length, he had black bristles about 1½ inches long, parted to both sides like the mane on a horse. The snake looked very wild and fierce, especially when he gaped, opening his jaws at least 5 inches and showing red all the way down his throat.
When I first noticed the snake, I did not speak to him but stopped and looked at him for perhaps five minutes, and the snake lay there looking at me without moving. I then turned round and went up a wooded slope where I had just seen a pile of poles lying. I took a stick from there and turned back to attack the snake. But as I came down to strike him, he suddenly gaped and rose from his lying position to a height of about a foot. Then I was startled and did not dare to strike, but went back to the slope where I had left my bundle of food. I took a good swig of spirits there and thought it would be the devil of a thing if I should be scared by a snake. So I went over to the pile of poles and chose an even stronger stick, and went at the snake a second time, boldly. When he now saw me with my raised head, he gaped
[…]
I told this adventure of mine to my friends, and among others to a corporal named Dacke, from Bergunda parish. Dacke then said that he had seen probably the same snake and had gone home for his gun to shoot it. But when Dacke came back to the place where he had seen the snake, it was gone.
I am an old man now and have no wish to die with a lie on my conscience. What I have told here is the truth, word for word, so help me God in life and soul!
In the first edition of the book the author had made this announcement: “Whoever hands over at Sunnanvik farm a killed specimen of the said snake will receive a reward of 100 to 1,000 crowns, depending on the size and other condition of the specimen, as soon as it is handed over in a tight cask with spirits or brännvin poured over it, or freshly killed.”
It is not reported that this notice led to anyone following it up.
—h—
Notes
The writer is not named; the signature is the single letter “h” between dashes. The text is the 1889 writer’s selection from the booklet’s witness statements; we have not read the statement in the booklet itself. “Gadden” usually means a sting; here it is red, forked and finger-thick, so we render it “tongue”. “Tum” is the Swedish inch and “alnar” the plural of aln, the ell; we do not convert them. The reward text repeats the one in the Växjö weekly of 29 May 1884 (documents/smalandsposten-veckoblad-1884-05-29.md), spelled slightly differently and with the figure in digits. The 1889 writer says the first edition carried the announcement; the 1884 notice says it comes with the printed treatise.